Mitt i detta kosmiska landskapet seglade skeppet. Rymden bredde ut sig i all sin prakt – stjärnkluster som glimmade i fjärran, svagt sken av avlägsna galaxer och stilla svävande nebulosor som färgade mörkret med dova skiftningar. Det var ett gammalt fartyg med fulla segel, som om det slitits loss från en annan tid och nu drevs av en osynlig kraft mellan stjärnorna. Träet såg åldrat ut, repen var spända, men inget knarrade, inget lät. Det bara gled fram – tyst, orubbligt. Det var som om tiden stod still, som om skeppet inte färdades genom rymden utan genom själva drömmen. Och namnet … Spica Negra.… det ekade kvar länge hos de som sett henne.
Nattlig ankomst
Natten låg tung över kajen i Tempelstaden, luften mättad av stillhet och den svaga doften av sten och vatten. Jag stod där, vilande blicken över det mörka vattnet när något i horisonten förändrade rymdens djup. En skugga, först knappt urskiljbar bland stjärnorna, tog form. Segel vecklade ut sig mot natthimlen – stora, fullspända, som på ett gammalt jordiskt segelfartyg från sekler sedan. Men det fanns inget hav där uppe. Det kom från skyn.
Ljudlöst sänkte det sig, som om natten själv bar det. Inga rep sträcktes, inget ankare föll. Seglen föll långsamt ihop som efter en lång resa, och skeppet lade sig mjukt vid kajen, knappt en krusning i vattnet. Det var som om verkligheten gled åt sidan för att göra plats åt något som inte borde vara här.
Jag stod orörlig. Sinnet försökte greppa det jag såg men misslyckades. Hur kan något som borde tillhöra hav och vind segla ner från stjärnorna? Namnet på relingen fångade ljuset från en avlägsen lyktstolpe: Spica Negra. Två ord som hängde kvar i luften, tyngda av en betydelse jag inte kunde förstå.
