Metropole Megatherium är en oändlig urban struktur, där gator och gränder slingrar sig genom bostadskomplex och labyrintiska marknadsgator – från skyddade lyxzoner till slumområden där byggnader trängs i täta passager. Få har någonsin sett dess slut, ännu färre har återvänt för att berätta om det.
📍Det finns dock de som hävdar att staden som aldrig tar slut faktiskt har en gräns. Inte i form av murar eller naturliga horisonter, men genom något annat – genom övergångar som endast några utvalda känner till och kan hitta. Enligt vissa Oneironauters rapporter finns det punkter där megastaden tycks vika undan, där något skiftar, och punkterna kan bli till portaler som leder resenären bortom Megatheriums annars ändlösa nät.
Att färdas genom staden är som att röra sig genom en levande väv av asfalt och betong där ändlösa rader av höghus lutar sig tungt över gatorna. Man kan färdas i veckor och ändå bara skrapa på ytan.
Motorvägarna löper genom raviner av glas och neon, emedan lyxkvarter, kåkstäder och vanliga bostadskomplex byter om varandra.
Myriader av människor flyter genom stadens nervtrådar – några försvinner in i gränder, andra uppslukas av boulevardernas flöde eller driver hypnotiserade genom köpcentrens artificiella ljus.
På vägarna gnisslar slitna spårvagnar fram på uråldrig räls, medan bilar, bussar och taxin slingrar sig genom aldrig sinande trafikstockningar. Under jord förgrenar sig tunnelbanenätverket i obegriplig komplexitet genom oräkneliga kluster av centrala och regionala stationer.
Non-lucid zones
Men det måste betonas att Metropole Megatherium är inte bara en ändlös stad, utan också en plats där verkligheten själv ter sig bedräglig. Vissa zoner är exakta speglingar av besökarens vakna värld, så övertygande att de suddar ut varje gräns mellan dröm och verklighet. Gator, byggnader och platser är välbekanta, detaljerna överensstämmer in i minsta nyans. De människor man möter är vänner, kollegor eller familjemedlemmar, och deras beteenden är så naturliga att inget tycks avvika från det normala.
Oneironauter har börjat kartlägga dessa områden och benämner dem som non-lucid zones eller, i vissa fall, zones of false awakening. Inom dessa zoner saknas tydliga dream signs – subtila eller absurda detaljer som kan avslöja att man drömmer. Inga omöjligheter bryter mönstret, inga skeenden stör illusionen. De som färdas genom dessa delar av staden saknar varje möjlighet att inse att de fortfarande befinner sig i drömmen.
För den som strävar efter att uppnå luciditet är dessa områden en fälla. Här finns ingen anledning att ifrågasätta sin omgivning. Man vandrar genom sina dagliga rutiner, tror sig ha vaknat, tror sig vara tillbaka i sin egen verklighet. Och i den tron förlorar man sig själv i Metropole Megatheriums ändlösa nät, fast i en illusion så fullständig att den aldrig behöver ifrågasättas.
Ju djupare in, desto mer Ragged City
Ju närmare Metropolens kärna man rör sig, desto mer förändras dess ansikte. Fasaderna mörknar, gatorna trasas sönder, och den gränslösa metropolen glider omärkligt över i det som har kommit att kallas The Ragged City.
En koloss av sönderfallande tornspiror och ruinerade fabriker, där den gamla världen har vittrat bort och lämnat efter sig en amorf rest av ondsinta klaner, korporationer utan samvete och kriminella nätverk som styr i det dolda. Här rör sig invånarna i en verklighet formad av skuld och desperation, fångna i ett maskineri som aldrig stannar.
