Havets väldiga krigare, en titan från en svunnen tid, har klivit upp ur djupet. Hans kropp av uråldrig metallisk sten dryper av havets salta tårar, och varje steg får jorden att skälva. Han behöver inte springa, han behöver inte jaga – han bara vandrar. Ostoppbar. Oundviklig.
De som ser honom flyr. Men det är inte bara en gigant de skådar – det är tidens hämnd, historiens vrede. En glömd gud, en glömd förbannelse, nu återfödd i sin kolossala form. Hans namn ekar genom stormen, genom vågorna, genom rädslan: Εσφαχάν/Ezfakhan!
Han kommer inte för att slåss. Han kommer för att existera. Och hans existens är ett omen.
Slutet på en epok
Namnet ekar genom historien som en storm över haven. En titan vars blotta existens markerar slutet på en epok. De som ser honom flyr, men de vet innerst inne – det finns ingen plats där Ezfakhan inte kommer att hinna ifatt dem. Han jagar ingen. Han behöver inte. Han bara vandrar. Steg för steg mot världen som har glömt honom.
Stranden förvandlas till kaos. Skrik, flyende fötter, panikens råa andhämtning.. Mitt i paniken, när folkmassor störtar fram över stranden för att undkomma hans ofattbara närvaro, når vi ett smalt torn – en sista desperat tillflykt. Vi kastar oss mot dörren, klamrar oss fast vid hoppet att få gömma oss.
Men tornet har bara plats för två. Vi är tre. Vem ska få gömma sig? Hjärtan bultar, svetten rinner, tiden rinner ut. Sekunden sträcks ut, omöjlig att hålla fast vid, omöjlig att fly ifrån. Någon måste bli kvar.
Det finns bara ett sätt att avgöra det. Jag tar på mig ansvaret att räkna:
– Ole dole doff… kinke lane koff…
Men då bryter protesterna ut direkt.
– Du räknade fel! Det heter inte så!
– Jo, det gör det visst! Man måste börja om om det blir oavgjort!
– Nej, man måste räkna från den man stannade på!
– Det heter Kinkelane, inte kinke lane…
– Nej det är orättvist! Vi kör sten, sax, påse istället!
Debatten sväller, argumenten haglar. Svettiga fingrar pekar, röster gurglar av stress. Sekunder slösas.
Och just då…
Ezfakhan tornar upp sig. Hans konturer slukar ljuset, hans blotta närvaro förintar allt annat. Hans tunga skugga faller över oss.
Och vi har slut på tid…
Linjärt slut
Och då – ännu mer panik. Ramsan får aldrig ett slut, beslutet blir aldrig taget. Tornet förblir en omöjlig räddning, och flykten fortsätter, mer desperat än någonsin. Vi flyr skrikande längre inåt land. Följ fortsättningen här >>
Icke linjärt slut
Ezfakhan stannar upp, betraktar oss ett ögonblick… sen tar han sig långsamt för pannan. I nästa ögonblick vänder han sig om och försvinner tillbaka ner mot havet, fast besluten att aldrig återvända till ytan och människorna igen. Klicka här för att fortsätta i det oförutsedda>>