Akvariet var aldrig hennes hem. Det var en fälla – en skimrande, trång glasbur. Nu klättrar hon ut, kämpar sig över kanten, vatten rinner från hennes kropp. När hon kravlar sig ut faller hon till golvet, svansen slår tungt mot den kalla ytan. Frihet. Luft. Syre fyller hennes lungor i djupa, darrande andetag.
Men friheten har ett pris. På land är hon hjälplös. Hennes svans, skapad för havets djup, gör varje rörelse en kamp. Jag ser henne halta, stappla. Först tycker jag synd om henne. Men så inser jag – det är hennes val. Hellre stapplande i det okända än simmande i fångenskap.
Hon tar sig ut i gränderna – mörka, trånga, fyllda av skuggor. Där faror lurar, ögon som iakttar. Klanen skulle aldrig låta henne gå. De vill ha henne. För experiment. För drömmar. För makt.
Jag ser henne. Jag ser hennes kamp, hennes beslutsamhet. Jag skyndar fram, lyfter henne, hjälper henne vidare. Vi måste få henne ut ur staden.
Hon andas tungt, men hon är fri. För nu.