Dread- trädet

Jag flyger med mina kryckor, luft-glider över en jättelik ravin i det bergiga gränsområdet mellan Inlandet och Alygialos. Det är en avgrund av ogreppbara dimensioner, ett förhistoriskt gap i landskapet, som en relik från en tid bortom mänsklig förståelse.

flyger med kryckor i raviner

Luften är skarp och ren, den bär mig som en osynlig kraft. Jag kastar mig mjukt mellan krön, svävar fritt och ibland slänger jag mig handlöst ner i de kilometerlånga avgrundsstupen, bara för att känna hur vinden fångar upp mig igen. Euforin är total. Jag vet någonstans att det är en dröm, men jag är inte lucid. Jag följer dess naturliga lagar utan att ifrågasätta dem.

Svävande kommer jag till ett uråldrigt jätteträd, en titan av trä som klamrar sig fast vid stupets kant. Dess stam är grov och knotig, grenarna sträcker sig ut likt orubbliga pelare i vinden. Det är ingen vanlig ek, ingen fura, ingen sort jag kan namnge – det är bara Trädet. Orubbligt, tidlöst.

Trädet vi stupet

Jag tar tag i dess grenar, placerar kryckorna åt sidan och sätter mig invid trädets krona. Här, vid denna uråldriga levande varelse, börjar något svälla upp inom mig. En dikt. Först stapplande, trevande. Orden vill inte riktigt formas. Men ju mer jag slappnar av, desto mer börjar dikten flyta, som om den redan fanns där, djupt inom mig, och jag bara behövde låta den komma fram.

Jag besjunger trädet från min själ, som om jag kände det sedan urminnes tider, som om det var en del av något större, något heligt. Jag liknar trädet vid en vis Rastaman, vars närvaro genomsyras av tidlös visdom. Dess grenar är som meterlånga dreadlocks, tunga av tid och erfarenhet.

Rasta-tradet

Verserna kommer rytmiskt, som en urkraft, i hexameter och klingande rim. Orden föds i djupet av mig och rinner ut som en flod. De beskriver trädets ålder, hur det stått där genom sekler av stormar och solbrända dagar. De berättar om rötterna som slingrar sig djupt ner i berget, som dricker av det uråldriga mörkret, och grenarna som sträcker sig som tysta vittnen till världens gång. Det är en hymn till det eviga, en sång lika naturlig som vinden, lika självklar som stenen.

Ἐν χθονὶ βένθεσι ῥίζαι, μέλαν ὕδωρ πίνουσι,
Οὔρεα δ᾽ἀμφὶ βαρεῖα, πνοαὶ δ᾽ἄνεμοι στενάχουσι.
Ὕψι δὲ δένδρεον ἕστηκε, παλαιὸς ἀνὴρ ἠΰκομος,
Κλάδοι δ᾽οἱ μέγ᾽ἀπήρτιστο, δεινὰς ἔχοντες ἕλικας.

Ὡς δὲ θαλάσσῃ κῦμα μέγα, ζάλη τε μιγείη,
Οὕτω κλώνα δύναται, πνοιῇς ἀνέμοιο κινεῖσθαι.
Μακρὰ κόμη πεπλεγμένη, ἵσταται αἰὲν ἐόντα,
Παλαιὸς, σοφὸς, ἀγήραος, δεινὸς ἐν ἠελίῳ.

Euforin i att flyga har nu fått sin motsvarighet i orden – de kommer utan ansträngning, de existerar som en flod jag bara låter strömma.

Och sedan, när sången är slut, tar jag mina kryckor, lämnar trädet och låter vinden bära mig vidare mot Alygialos. Jag flyger bort, men dikten följer inte med. När jag vaknar finns den inte längre. Men jag vet att den var där.

Rulla till toppen